Jag har ett tillkännagivande att göra: Jag hatar kettlebells. Att träna med den där ryska handtagsbestyckade kanonkulan är så jobbigt att jag ibland bara vill sätta mig ner och grina. Eftersom gymmet är fullt av män, och enstaka kvinnor, som är mycket större än jag gör jag inte det utan jag härdar stoiskt ut trots att mina händer under motvilliga protester börjar påminna om afghanska arbetarhänder. Fast jag hade verkligen små tunnhudade flickhänder när jag kom hit så det kanske bara är positivt. Vad som inte är lika positivt är spruckna blåsor, sprickor och annat som funkar som en bakteriefälla för alla dessa hemskheter som lurar utanför murarna. Ni vet ju hur ett svenskt dagis kan sprida smitta efter smitta? Tänk er då fattiga, afghanska barn som lever i lera och skit, bokstavligen. Och de vill gärna skaka hand med dig. Och du vill inte göra dem besviken…
Det är helt absurt vad tiden har gått fort och långsamt egentligen. Snart är det leave igen och på ett sätt känns det som om tiden sprungit förbi i Usain Bolt-tempo. På ett annat sätt känns det som en evighet har gått. Det är knappt jag minns den där tiden när jag tränade boxning var och varannan dag, och det är väl i praktiken bara två veckor sedan. Min uppfattning om sådana vardagliga ting är rätt vag just nu. Det är väl i princip bara vetskapen om när jag väntas stiga in genom dörren, öppna kylskåpet, ta fram den försenade födelsedagstårtan och vänta in tjejen som sitter bergfast i minnet. Trots det anser jag att det här har varit en mycket bra och utvecklande period. Om jag ska jämföra med mina första veckor i landet så var jag osäker i kontexten, osäker på rutinerna och osäker på mig själv i kontexten och rutinerna. Nu känner jag mig trygg i allt jag tar mig för, vare sig det handlar om simplare fotpatruller och soldattjänst eller avancerat tankearbete med strategiska konsekvenser. Om tryggheten är befogad lämnar jag osagt för det är inte upp till mig att göra. Jag antar att jag får reda på det tids nog, närmare bestämt imorgon då jag har utvecklingssamtal. Japp, vi har sådana här också. Det kan nog slå lite arbiträrt beroende på utgångspunkt, men vafan, jag har gjort mitt bästa hela tiden och att jag sedan bara blir bättre och bättre är gott nog för mig. När allt kommer till kritan är jag trots mitt eviga gnäll om hemlängtan och brister i infrastruktur, skev utrustning som plågar min arma kropp, för trånga baksäten på Galten (då fick jag det sagt) och efterrätt bara tre gånger i veckan mycket nöjd med vistelsen här och upplevelserna. Jag kanske inte skulle vilja gå igenom det år efter år, men det har varit mycket givande på många olika plan. Framför allt för mig själv. Jag har länge betraktat mig som öppensinnad och pigg på nya kulturer, fast numera tvivlar jag på att jag verkligen varit det. Det har jag däremot blivit nu. På riktigt. Visst finns det mycket med kulturen här som jag verkligen inte sympatiserar med och fördomar som både bekräftas och uppstår, men samtidigt har jag blivit mindre rädd att möta den här typen av kulturer. Det måste betyda att min öppenhet numera är äkta och inte bara något jag lurat mig själv med. Mycket djupt, det här kräver kontemplation över en film eller så…
Sprickor och södriga blåser är inte bra. Sjuksköterskerna har väl en del att hjälpa till med där om så skulle behövas.
Ja, det är konstigt det där med tiden som trots allt springer iväg. Jag trodde nog att det skulle bli olidligare, men det fungerar trots allt.
Intressant reflektion det du skriver om ”[j]ag har länge betraktat mig som öppensinnad och pigg på nya kulturer, fast numera tvivlar jag på att jag verkligen varit det. Det har jag däremot blivit nu.” Ja, det är nog så det ofta är att vara öppensinnad och möta nya kulturer, det gör man säkert bäst på plats.