Då var det vår. Solen lyser, duvorna kluckar och helikoptrarna flyger över en azurblå himmel. Hade jag varit hemma i Sverige hade det kunnat bli en sådan episk dag med långa promenader, picknick, ett par drinkar och en utekväll då alla bitar i livspusslet faller på plats. Egentligen vill jag bara ta mig på utrustningen och knalla ner på stan för en kopp te och bänkhäng utanför något trafikerat stråk, men det är som vanligt ett no go på den fronten. Det kan i och för sig bli en bra dag här på campen också. Eller dålig. Det beror lite på hur utvecklingssamtalet går. Nu är väl tanken att utvecklingen främst ska ske mellan mig och min chef och inte mellan mig, min chef och alla läsare, men skitsamma. Ett öppet sinne är ett vackert sinne som jag inte brukar säga, men som jag önskar att jag kommit på tidigare. Min poetiska ådra får ofta nytt blod vackra dagar så den här dagen kan bli en episk bloggdag också…
Kroppen värker rätt mycket just nu. I ett resultat att bli lite extra muskulös och hård inför hemkomsten kör jag järnet och vid min ålder är väl återhämtningsförmågan kanske inte fullt så effektiv som tidigare. Fast det är aldrig försent att börja träna. Vi har individer som rimligtvis borde ha passerat bäst före-datum för länge sedan, men som fortfarande är sinnessjukt tränade. Fördelen med att vara på mission är att du verkligen får en skjuts i din träning. Om du tränar hårt finns det alltid någon som tränar hårdare. Det peppar, stärker och fostrar…
Kommentarer