Oss emellan…

Mina farhågor inför utvecklingssamtalet visade sig obefogade. Det gick bra, faktiskt över förväntan, och det kändes skönt även om jag inte kan påstå att jag legat sömnlös över det direkt. Nu ligger jag sällan sömnlös förutom när jag ska ut och resa för då brukar jag bli lite nojig. Anledningen är så enkel som att jag en gång försov mig när jag skulle på semester och räddades enbart av det faktum att flyget råkade vara fyra timmar försenat. Det verkar ändå ha satt sina spår så djupt att jag blir en smula uppskruvad inför resor trots att jag måste genomfört ett trettiotal resor efter det. Nåväl, samtalet var bra och precis som alla andra uppskattar jag att få ett kvitto på det jag åstadkommer. Den kommentar jag värdesätter mest egentligen var förmodligen ”Du är en trevlig person att umgås med” för jag tycker ofta att den där enkla egenskapen glöms bort i cv-hysterin och statusjakten. Men för mig betyder det väldigt mycket att människor tycker att jag är trevlig, och jag tror faktiskt att det betyder mycket för min mamma också.

Jag var för övrigt lite snabb på att döma ut vintern och hylla den afghanska våren. Blåst, regn och temperaturfall brukar inte vara signalen för att det är dags att kasta de varma plaggen och gå runt i sin ökenfärgade nätbrynja. Som kontrast finns det andra tecken som indikerar att det är dags för säsongsskifte. Ett exempel är vittnesmål om kamelspindlar stora som ponnyer, och skalbaggar i Big Mac-format. Jag har som försvarsåtgärd kopplat om camplarmet till en stor, röd nödknapp ovanför min säng och ett snabbt tryck skickar genast dit en pluton jägarsoldater redo att fösa ut vilken inkräktare det än må vara. Skulle de gå bet har jag mina egna vapen att tillgå för självförsvar. När du är så nära en leave som jag är nu är du villig att göra vad som helst för att komma hem i ett stycke. När du är så nära en leave krävs det också en kraftansträngning för att vara med i matchen. Det är så lätt att tankarna börja vandra; att planläggning inför de lediga dagarna får dig att lämna nuet (vilket ändå alltid är mitt problem) och fly in i framtiden. Märkligt nog gjorde karman att jag hade samma problem i omvänd tappning när jag väl kom hem förra gången. Den första tiden tänkte jag på allt som var planerat och tvingade till och med en kollega att ringa hem och lugna mig. Fast jag kom snabbt in i gängorna, riktigt snabbt, till min flickväns stora förtjusning.

En kollega och jag diskuterade idag hur små saker på hemmaplan kan bli stora för oss eftersom vi känner oss hjälplösa som inte kan göra något härifrån, och att känna sig hjälplös är en av de värsta känslorna som finns när det gäller stresshantering. Jag tycker att min tjej har blivit rätt bra på att lägga på mig lagom mängd med problem. Det är inte för mycket, men inte heller för lite så att jag känner mig helt frikopplad från hennes liv. Sedan kan hon alltid pika mig om att hon minsann blivit van vid att vara ensam, och att det är tråkigt. Jag väljer att se det som kärleksfullt menade pikar snarare än att bli förbannad för hur ofta tjänar man på att vara arg? Väldigt sällan…

Dagens tv-serie: Homeland. När du får referenspunkter både i kultur och geografi blir serier ofta betydligt mer spännande. Det är som att se om någon gammal del av typ The Unit och konstatera att ”tja, den där miljön var fan ganska lik min bild av Afghanistan” eller ”nej, den där brytningen lät inte alls afghansk!”.