Att göra missionsutbildning innebär att en hel del saker måste klaras av på kort tid. Innan man får godkänt att åka måste man klareras i en läkarundersökning och få vaccin mot allehanda sjukdomar som florerar i andra delar av världen. För min del innebar det i princip varenda spruta i boken. Fem stycken fick jag idag. Rabies, polio/difteri/stelkramp, hjärnhinneinflammation, hepatit och TBE idag. En liknande procedur om en vecka. Och sedan ytterligare en spruta innan jag åker. Elva totalt.
Detta följdes upp av det obligatoriska momentet kontroll av skyddsmask (vad vi civilt brukar kalla gasmask) vilket, enligt försvarsmaktslogik, med fördel görs i en tårgasfylld kammare. Har du fått tårgas på dig? Det består kristaller som verkar retande på slemhinnor i ögon och hals, därav skyddsmasken. Jag hade tur och klarade mig utan läckage. I masken i alla fall. Däremot förenade sig kristallerna med svetten längs min hals (testa själv att ha uniform och heltäckande regnkläder i gummi som inte andas utanpå denna en varm sommardag…) och orsakade därmed en brännande känsla som rann ner innanför uniformen. Ungefär som en tequila fast på utsidan.
Kvällen avslutades med lite lugnt skytte på banan. Att kunna skjuta är faktiskt en baskunskap för alla som ska åka på mission och även om man inte är någon mästerskytt och inte ens förväntas hamna i de situationerna måste ditt vapen vara korrekt inskjutet ifall att…
Ifall att… Det där ”ifall att” som kan betyda lite vad som helst. Det kan betyda att du går på en vägbomb. Att du blir beskjuten. Att en bro brister och bilen välter. Att en hund biter dig och du får rabies. Inget av det här är särskilt sannolikt, men risken finns. Man kommer aldrig från döden, inte här hemma heller, men ibland får övningarna under utbildningen och vad de syftar till mig att tänka på saken en gång till. Är det verkligen värt det? Är jag beredd att offra mitt liv? Eller mitt skrev? Eller min framtid? Eller min älskling? Och för vad är jag beredd att göra det? Vi pratar en del om det här, jag och några av mina kollegor. Ingen av oss känner en längtan efter strid; att stolt få berätta för kompisar om känslan av att få avfyra ett vapen mot en annan människa. Tvärtom. Vi diskuterar metoder för att hålla kontakten med sina nära och kära. Hur man ska underlätta för dem. Vad vi ska göra när vi kommer hem. För trots att döden är närvarande måste man ändå förutsätta att man kommer hem. Vara beredd på att något kan hända, visst, men förutsätta och planera för ett liv efter missionen. För annars skulle ingen vettig människa åka…
Kommentarer är stängda.