1,3 millimeter…

Vår väderguru förutspådde 1,3 millimeter regn idag. Som så många gånger förr var det ett rent önsketänkande. Det kom mer. Mycket mer. Nu klandrar jag inte honom för han har förmodligen missionens näst mest otacksamma jobb (olyckligtvis tillhör jag den grupp som har det värsta jobbet, åtminstone ur vissa aspekter), han gör så gott han kan och väder är oberäkneligt. Hur ofta sitter vi inte hemma i Sverige och klagar på att de där jävla väderpresentatörerna alltid har fel under sommarens planering för grillkvällar och husvagnssemestrar?

Att ha passerat halvtid är lite som att fortsätta uppåt i backen, men nu med kraftig medvind i ryggen. Jag kommer nog inte att bli mer effektiv i tjänsten än vad jag egentligen är just nu, och det har inte bara att göra med min förmåga, eller oförmåga om man så vill, att tillgodogöra mig information utan även en mängd andra, yttre faktorer, och det är skönt att känna sig så trygg i rollen. Det är också skönt att se ljuset i slutet av en lång och tung tunnel, och att veta att jag snart är hemma i min trygga värld tillsammans med tjejen, familjen och kompisarna. Samtidigt börjar jag bli lite nervös inför att komma tillbaka till jobbet efter att ha varit borta ur svängen i ett år. Och den här upplevelsen är som ett ogräs som rotat sig så djupt att den inte går att få bort. Någonstans finns ju en charm, en gemenskap, en spänning och en sammanhållning som är så svår att värja sig mot. Jag är inte rädd för att komma tillbaka och känna mig som John Rambo i första filmen, inte alls. Mitt liv skulle jag inte byta mot något annat. Det känns bara så konstigt att tänka på att en dag ska jag lämna över det här till mina efterträdare för att kanske aldrig mer återse campen, många av vännerna, det sargade men vackra landskapet och allt det där absurda, konstiga, roliga som utgör Afghanistan. Diana Janse skrev en bok med vad jag tyckte, och fortfarande till en viss del tycker, den pretentiösa titeln En del av mitt hjärta lämnade jag kvar, men nu greppar jag vad fan hon snackar om. Nu vet jag att den här typen av resonemang skrämmer min familj och allra mest min tjej eftersom de känner mig och tolkar det här som att jag tänker sätta mig på första bästa plan tillbaka och då vill jag förekomma de diskussionerna och lugna dem direkt. Min tid här ska inte ses som en värdemätare mot de positiva delarna av mitt liv hemma bara för att det just nu råkar dominera mitt liv, utan det är bara en utveckling som jag ser som positiv och som ger mig något att ta med mig i mitt liv tillbaka. Under missionsutbildningen, till och med under den första tiden här, trodde jag aldrig att jag skulle orka ta mig igenom allting. Jag trodde aldrig att jag skulle känna som jag gör just nu och jag är glad att jag gör det. Att det börjar bli det äventyr jag ville att det skulle bli även om inte alla delar är som jag föreställde mig. Med det sagt vill jag poängtera att jag längtar hem jättemycket just nu och att tanken på att få komma hem och krama om tjejen nästan får mig att börja grina. Den dagen jag kliver in i mitt hem och vet att jag inte behöver åka igen några veckor senare hägrar i mitt sinne…