Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att Sverige skulle sitta på en bättre hand i det stora väderspelet än Afghanistan. En liten, liten del av anledningen till att det blev en vintermission för mig var att jag föredrar kyla framför värme, men nu har det dragits lite för långt. Mulet, ruggigt och rått – ska det verkligen vara så här? Ska jag behöva längta hem till Sverige även i fråga om sol och vår? Uppenbarligen. Det måste vara resultatet av El Niño som fortfarande spökar. Nu är jag inte särskilt väderberoende, främst på grund av att jag inte tvingas stå där ute och flukta på ett heldött fält eller berg utan huserar i värme, för det mesta i alla fall.
Fördelningen jobbfokus kontra leavetankar skiftar allt mer över till det senare. Det är svårt att köra ända in i kaklet när nästan två månader på campen snart är över. ”Har du redan varit här så länge?” är en av de vanligaste frågorna när någon nämner att han eller hon snart ska depåstoppa i Sverige. Ja, så jäkla länge har jag varit här i den här stöten. Så här länge har jag inte varit borta från min tjej under alla år vi varit tillsammans. Så här länge har jag inte varit borta från Sverige sedan jag backpackade i tjugoårsåldern. Förra gången tyckte jag att det var en sådan lättnad att få åka hem. Nu känner jag inte så. Jag tycker att det blir ännu roligare, ännu skönare, ännu mysigare att få komma hem, men den där lättnaden känner jag inte och det beror på att det inte längre känns som en börda att vara här. Rutinerna har varit till stor hjälp. Att dela in dagen i måltider, möten, uppgifter och träning har gjort att vistelsen tar sig fram; en ostoppbar ångvält som slätar ut tiden och obönhörligt tar sig fram vilka gupp som än ligger i vägen. Om det går snabbt nu lär det gå ännu snabbare när jag vet att jag är här för sista gången. Men det här är återigen ur mitt perspektiv. För tjejen tror jag att det varit lättare, fast innan jag lägger ord i hennes mun vill jag komma hem och låta oss smälta detta. Morsan gråter i alla fall inte längre när jag pratar med henne och det är väl ett tecken om något på människans anpassningsförmåga. Som jag alltid brukar säga: Riskerna finns här, men när jag ringer hem, skriver och visar hur min vardag ser ut blir min omgivning lugnare eftersom de förstår att jag inte är utsatt för risk varje sekund, varje dag, varje vecka. För mig är inte normalbilden att det viner kulor kring skallen och vägbomber smäller överallt. Ni som sett Armadillo eller Restrepo , eller läst Sebastian Jungers fantastiska War, bör förstå att det är en annan del av landet och ett helt annat krig såvitt mig anbelangar. Jag kan inte förutspå framtiden. När jag kommer tillbaka till Sverige kan det vara så att jag landar in i helvete, det har jag ingen aning om. Men just nu, och som det varit den senaste tiden, känner jag mig i harmoni med min omgivning, min uppgift, min verklighet. Efterdyningarna från den olycksaliga Koranbränningen tycker jag verkar ha klingat av och det är en tröst och en liten låga av hopp i mörkret som hela tiden hotar Afghanistan. Förhoppningsvis blir även nästa, min allra sista omgång, lika utvecklande som denna. Fast om jag ska vara ärlig känns det otroligt skönt att jag snart kommer att kliva in i mitt eget hem, ta en lång varm dusch, äta banan- och chokladtårtan som står i kylen och spela Playstation 3 tills dess att min underbara, gulliga, vackra blivande hustru kommer hem från jobbet…
Kommentarer