Spotta i nävarna…

Den här dagen försvann i en dimma av hotell, strandbilder och offertförfrågningar. Aldrig någonsin trodde jag att det skulle vara så satans svårt att arrangera ett bröllop. För guds skull, jag är involverad i några av de största fälttågen sedan Gustav II Adolf, hur ska ett liten del av Sveriges långa kuststräcka stå emot mig? Jo, det ska jag säga er: Kapitalism. Ohyggliga priser som grundar sig i den bröllopsfanatism som gör att även det enklaste blir komplicerat. Skam den som ger sig, imorgon fortsätter kampen…

Imorgon ska jag även träffa mina befattningsefterträdare. Det känns mycket märkligt att tänka på att det är snart är slut, med reservation för att snart i det här fallet är en subjektiv bedömning. Snart är det inte längre mitt ansvar, min vilja och mina tankar som styr utan andras tur att göra vad de kan för Afghanistan. För ett halvår sedan var jag i deras skor. Jag ville veta allting och jag ville veta det på en gång. ”Det ordnar sig så fort du kommer ner. Det är då poletten trillar ner.” Jag trodde inte på mina företrädare, men det visade sig att de hade rätt. Du kan inte planera för vad som komma skall, du kan bara se till att vara så förberedd som möjligt. Trots att jag inte vill tänka på jobbet känner jag ändå att det är min plikt, min skyldighet och en möjlighet att ge dem viss baskunskap som kan lugna, stärka och trygga. Plikten framför allt, säger de. Ibland tror jag att det bara gäller för fotfolket…