När jag är i Afghanistan mållåser jag ofta på vädret eftersom dess betydelse för afghanerna och deras verksamhet inte har några gränser. I Sverige kan tankarna få fritt spelrum och det innebär att kasten blir tvärare. Ena stunden brottas jag med hotellbokningar, nästa kollar jag YouTube-klipp som roar mig. Som Giorgios sång. Tänk om världen vore lite vänligare, och inte bara idel fattigdom, krig och pengar. Samtidigt är jag en del av den stora krigsindustrin och hur hemskt det än må låta trivs jag mycket bra. Inte med människors elände, jag är inte psykopat eller skadad för livet (ännu i alla fall), utan med arbetsuppgifter, kollegor och omgivningen. Västvärlden är vacker, men kan ibland kännas något slätstruken. Beslut vi fattar är ofta kvasibeslut. I mitt tidigare yrkesliv satt jag ibland och funderade om någon egentligen skulle märka om jag genade i kurvorna. I de allra flesta fall tror jag inte det. Då blir det tufft att lägga de där fyra extra obetalda timmarna på att putsa och fila på detaljer som ingen någonsin kommer att märka. Jag försökte hitta hantverksvärdet i det hela; se det som en japansk svärdssmed som viker stålet några extra gånger bara för att med ett gott samvete kunna lämna sin produkt till kunden. Det fungerar ett tag. Men i en skarp verksamhet som den jag befinner mig i nu finns inga genvägar. Eller jo, de finns, men för det mesta kan du ändå inte ta dem eftersom konsekvenserna kan bli ofantligt höga i form av människoliv. Den verkligheten gillar jag. Allting dras till sin spets på något sätt. Kanske inte så mycket i det surrealistiska camplivet där vi innanför murarna lever i en enklav med egna regler och rutiner, men när du väl är ute på fältet…
Igår diskuterade jag en av mina bästa vänner om vad vi egentligen lägger timmar på i vårt liv (ja, rödvin var involverat). Ni som har sett filmen In Time förstår säkert vad jag menar. Vi har ett begränsat antal timmar och om vi skalar bort oförutsedda händelser, olyckor, sjukdomar och så vidare har vi någon form av utmätt tid att leva. Vad är mina 220 timmar i Call of Duty: Modern Warfare 2 egentligen värda? Mina 300 timmar i World of Warcraft? Mina tusentals timmar framför serietidningar, filmer, tv-serier? Alla dagar framför internet, slösurfande? Tänk om jag kunde slita mig från internet och från tv:n. Hur mycket tid skulle jag inte ha att förvalta mig själv? Jag hade kunnat vara extremt vältränad eller språkkunnig hade jag valt det. Då och då ser jag klipp på internet – lägg märke till ironin: ser klipp! – på människor som är extremt begåvade. Det kan vara gatumusikanter, gymnaster, prickskyttar, kampsportare, fotografer, konstnärer eller vad som helst. Jag suckar andäktigt framför skärmen och tänker att jag också skulle vilja vara så begåvad. Men vadå, jag skulle ju kanske också kunna lära mig spela gitarr om jag ägnade så mycket tid åt det där poänglösa som jag gör. Min tid, liksom alla andras, tickar ju obönhörligen närmare slutet och ändå kastar jag bort tid. All den tid jag lägger i Afghanistan till exempel, den som faktiskt betyder något, den är ju ingenting jämfört med den tid jag lagt på digital underhållning sedan 1986. Fast är det bortkastad tid? Det är det jag egentligen försöker komma fram till här. Kanske är det min ventil för att inte gå upp mitt i natten, ta mitt vapen och begå helt oförlåtliga illdåd. Troligtvis gör jag det inte för att jag är en god människa som än så länge inte sett tillräckligt med grymheter för att bägaren ska vara full, men kanske är det just omläsningen av Watchmen som får mig att tänka till en extra gång. Kan det vara så att min världsbild har sina rötter i den moral jag fått i mig via X-men? Hade jag jobbat i Försvarsmakten om jag inte sett Black Hawk Down och attraherats av krigets smutsiga, men ändå polariserande förstoringsglas? Är det inte så att livet handlar om underhållning? I alla fall för mig för jag har ju möjlighet att betrakta det så, till skillnad från gemene afghan vars liv handlar om överlevnad. Han eller hon har inte heller någon möjlighet att lägga tusentals timmar på att bli en gitarrvirtuos, fast han eller hon kanske inte funderar på det eftersom han inte sett Giorgio sjungande göra världen till en mysigare plats. Och till syvende og sist: bör du överhuvudtaget fundera i det här banorna? Du kommer ändå aldrig att få veta svaret på om du valde rätt…
Nej, vissa svar får man aldrig, men det gör inte reflektionen mindre värd för det. Vi kan jämföra oss med andra dag ut och dag in, huruvida jag kan klaga över mina dagliga bekymmer, när andra människor dör världen över. Vad är mina blodiga blåsor, uppkomna av lite för flitigt ryckande i päronens roddmaskin, jämfört med någon som kämpar för sitt liv för att de lekt på en personmina? Men i slutändan så handlar det om vad som är viktigt i livet och vad som är viktigt för en själv. Antingen kan man vara duktig och använda sin potensial till fullo, men på bekostnad av din egen lycka och tillfredställelse. Eller så lägger man tid på det man mår bra av med resultatet att du blir en lyckligare person, vilket kommer att komma till nytta för de som finns i din omgivning. Vi matas ständigt med budskap om att prestera och leverera, men man glömmer bort att det bästa man kan göra för världen och andra människor är att själv må bra. Det är först då man får ork och lust att göra något för nån annan. Så spela på och ge din älskade en kram och tänk på oss stackare som har en dator med så dålig i kräm i att det enda som går att spela är Doom 1.