Föreställningar…

Förväntningar är inte alltid av godo utan det gäller att veta när du bör ha dem och när det är bäst att låta bli. Mitt råd till den blivande missionären i vapenmakt att inte ha alltför stora förväntningar vid hemkomst. Den sista veckan innan leaven är det lätt att börja bygga luftslott om allt du ska hinna med, alla episka upplevelser du kommer att vara med om och allt du ska ta tag i inför hemkomsten. Fast det blir aldrig riktigt som du tänkt dig. Istället sitter du där, trött och bakfull med handkontrollen klistrad i näven och ser timmarna springa förbi. Eller ja, bakfull är väl ett undantag, men eftersom jag just nu känner mig lite småseg efter gårdagen är det där jag tar mitt avstamp och det är också där jag tänkte härleda mitt resonemang. Det är så att jag såg framför mig en utgång som skulle gå till legenden nu när jag väl var hemma efter nästan två månader i sällskap med samma fyrahundra personer som jag sett till leda och förbannelse även om vi har mycket trevligt tillsammans. Nåväl, saker blir aldrig som du tänkt dig. Den där episka utgången kändes mer som en pliktskyldig utgång för min skull av två trötta individer som mest av allt velat sitta i soffan och glo på film. Grejen är att jag klandrar inte dem. Jo, kanske lite eftersom jag kan vara stingslig, men jag förstår dem. För de har alternativet att gå ut nästa helg. Helgen efter det. Och helgen efter det, om de nu skulle vilja göra det. Det har inte jag. Mina upplevelser och känslor måste maximeras nu. Nästa gång jag kommer hem skiner solen, det är minst tjugo grader varmt och flyttfåglarna har intagit sina sommarhus. Ibland blir den där beska smaken av att göra mission påtagligt uppenbar och det är framför allt i mötet med utbudet och möjligheterna hemma. Visst, en utgång mer eller mindre är väl en skitsak, det är mer ett sätt att illustrera hur lätt det är att bygga upp en illusion av hur jävla grönt gräset är på den här sidan staketet. Å andra sidan är gräset mycket grönare här på så många sätt. Som jag tidigare beskrivit är det fantastiskt att vakna av små pussar i hela ansiktet, och det är ingenting jag skulle vilja att min containerkamrat gjorde på mig i insatsområdet för den magin är kopplad till en individ och inget som kan återskapas hur som helst…

Igår passade jag även på att träffa mina efterträdare för en snabb fika. Precis som jag var för ett halvår sedan ville de ta del av allt jag hade att bjuda på och jag försökte göra mitt bästa. Problemet är att det är så mycket svårare än vad jag hade förväntat mig. Precis som i en familj skapas rutiner, kanter slipas av och saker ter sig naturliga efter en tid i omgivningen. Att sätta ord på det, eller snarare att veta var man ska börja, är inte så enkelt. Ofta svarade jag bara ”Glöm det”, ”Det handlar om personliga relationer” och ”Äh, så gör vi aldrig”. Risken finns att det lät synnerligen oseriöst, men det skulle jag verkligen inte påstå att det är på riktigt. Det är bara det att missionsutbildning, teorier och föreställningar sällan korrelerar med arbetet så som det bedrivs. Egentligen skulle man behöva åka i sin befattning ett flertal gånger för att hitta det optimala arbetssättet, men samtidigt gör de föränderliga omständigheterna att du ändå måste börja om mer eller mindre från början. Jag antar att det är en av de där sakerna det bara är att acceptera…