Morgonstjärna…

Det är snöstorm i Afghanistan. En decimeter av det vita har klätt in campen, som ett practical joke riktat mot alla ökenkrigare. Vintern gör ett sista desperat ryck innan den måste, MÅSTE, lämna landet. Jag slipper det. Istället vaknar jag med tjejen snusande på mitt bröst. Ingen snö kan upptäckas även om vinden visslar i ventilationen. En snabb koll på mobilen. 8.48. Jag lägger ned den, sluter ögonen och somnar om. Inte ens en bataljon militärpoliser skulle kunna slita mig från detta för att skicka mig till min gnisslande överslaf i ett kallt, lerigt och blött Afghanistan. Enda chansen för att landet att återigen få ta del av min visdom, av min altruism, av min sprudlande entusiasmerande glädje är att det raskt skärper till sig och serverar ett behagligare klimat. Nu återstår inte mycket av missionen. Inte egentligen. Visst, det är min längsta vända, men tiden kommer att springa förbi. Rätt vad det är ska jag och Afghanistan skiljas åt, kanske för alltid. Allt jag tar med mig är minnen. Minnen och foton som ska räcka en livstid. Redan nu kan jag känna saknadens orm slingra sig i hjärtat. Hur trött jag än är på det landet, hur cyniskt och desillusionerat jag än betraktar dess framtid, har något slagit rot i mig. När jag säger att jag aldrig någonsin vill se Afghanistan igen menar jag varenda ord. Att veta att jag aldrig mer kommer att se landet fyller mig med lättnad. Samtidigt hugger det till. Jag kommer inte att längre att få känna överstens lugn, höra överstelöjtnantens historier, ta på mig utrustningen medan jag mentalt förbereder mig för att allt och inget kan hända. Avsked är bitterljuva. Så även detta…