I affekt…

Insiktsfulla läsare har konstaterat att jag raljerar lätt, och lätt raljerar för den delen, när det gäller Johanne Hildebrandt och jag vill därför ta tillfället i akt att förklara varför jag gör detta eftersom jag inte råkar vara bekant med kvinnan och därmed endast kan spekulera i motiven bakom en sådan artikel. Med största sannolikhet drar jag inte bara på för stora växlar utan även fel växlar, men kardinalfelet jag upplever hos Hildebrandt och som triggar igång mig är att hon trots ett bra, och säkerligen ädelt, försvar av soldaterna och deras situation exkluderar en stor del av Försvarsmakten. Jag må ha tagit i lite väl hårt igår, men efter genomläsning av Krigare får jag känslan av att ”campråttor” och stabspersonal inte riktigt ingår i hennes försvar av soldater. Det skulle aldrig falla mig in att förringa soldaternas insats vilket jag tror att de som känner mig vet. Tvärtom, de gör ett jävla hästjobb som jag många gånger står handfallen inför. De fryser, väntar, sliter och strider. De samverkar med afghaner på en nivå som skulle fresta på mitt tålamod. Utan dem skulle vi inte kunna göra någonting. Men det innebär inte att de vars tjänst kanske inte är lika traditionellt kopplad till soldatyrket, de som var tjänst kräver att de håller sig på campen, inte jobbar. I boken, som faktiskt upprör mig, får soldat efter soldat oemotsagda tala om sin frustration mot ”pappersvändarna”. Självklart måste man tillåtas ha en vinkel på sitt reportage, jag råkar vara mycket bekant med detta, men jag tycker att det är paradoxalt att slåss så hårt för respekt för soldater och ändå glömma bort stora delar av oss som också jobbar hårt, sliter och kämpar men uppenbarligen inte förtjänar att av Hildebrandt själv nämnas i mer positiva ordalag. Återigen min tolkning och ingen objektiv sanning. Fast förbannad blir jag. Jag ser kollegor med gedigen erfarenhet från fältet jobba en bra bit inpå natten varje dag och att, med all respekt för skyttesoldaterna, förmedla en bild av ”campråttor” och ”pappersvändare” som inte fixar fyskraven och inte fattar situationen på fältet är att förringa deras insats och skymfa dem. Jag säger inte att min tolkning är rätt. Jag säger att bara att med den känslan kan det vara svårt att helt okritisk sluta upp bakom ett annars mycket bra och viktigt inlägg av Johanne Hildebrandt…