Snabb summering av dagen: Jag har kört ett antal mil och ett antal timmar genom ett av de vackraste landskapen i Sverige, åtminstone om jag ska lyssna på min lokalpatriotiska mor. Jag har sagt farväl för den här gången till min mor, far och morfar. Jag har haft ett synnerligen produktivt möte som verkligen peppade mig. Jag har fått ett trevligt samtal från Afghanistan. Dessutom är det ljust, fint och vår i luften. Dagar som denna är vad jag kommer att sakna när jag väl återvänder till Afghanistan för den sista delen av trilogin.
Under bilfärden hade jag mycket tid att tänka eftersom jag var ensam. Vad jag kom fram till var att jag är livrädd för att gifta mig. Det handlar inte om åtagandet, engagemanget eller uppoffringen som vissa skulle kalla det. Vi har varit tillsammans i många år och ytterligare en ring på hennes finger skrämmer mig inte. Vad det handlar om är själva ceremonin och de känsloyttringar jag vet att jag kommer att drabbas av. Jag betraktar mig själv som en rationell, logisk och rätt kylig kille som sällan grips av panik, blir rädd eller agerar på ett labilt sätt. Just den tryggheten tror jag är en del av vad min flickvän ser hos mig. Idag fick jag frågan om jag fick adrenalinpåslag i Afghanistan, och visst, jag har ju inte blivit påskjuten för då hade förmodligen adrenalinet pumpat som på en hare i vargens käftar, men generellt får jag inte något påslag. Campen har inte den effekten. Skämt åsido så har inte ens de få fotpatruller jag genomfört haft den effekten heller. Det är inte ett tecken på att jag är svinhård även om jag gärna skulle hävda att det är så utan bara resultatet av att jag sett och upplevt mycket och har en grundtrygghet jag fått via min uppväxt. Därför stör det mig att jag blir nervös bara jag tänker på att gå fram och säga ”Ja” framför en grupp människor trots att det är personer jag håller av och dessutom själv valt ut. Helt obegripligt. Hur mycket jag än vänder och vrider på det, och följer mitt eget råd om att spela upp scenariot om och om igen i huvudet för att ”vaccinera” mig mot stressen så förblir jag ett vrak vid tanken. Det kommer inte att stoppa mig, men jag måste undersöka andra vägar för att behålla mitt iskalla lugn eftersom jag inte vill stå där framme som snorig, rödsvullen femåring. Jag får väl ta en mojito eller två…
Inte alls konstigt. Få tillställningar är så förknippade med förväntningar som ens eget bröllop. Man förväntas vara oändligt lycklig, se bra ut, inte ha några tvivel, kunna hålla löftet livet ut osv. Dessutom kommer alla människor som står en nära att finnas på plats och bli levande vittnen på vad man gjort och lovat. Och som om det inte är nog så förväntas man lägga hutlösa summor på eländet också. Och nåde den som får kalla fötter, som om tvivlen bara kommer att försvinna med ringen på fingret. Sanningen är väl snarare att en relation utan tvivel kanske mer är en relation på slentrian. Man fortsätter att växa och utvecklas hela livet och man får jobba varje dag oavsett vad man lovat eller inte. Och hoppas att man kommer fortsätta att ha samma mål här i livet. För vem vill ringa runt och meddela att det inte gick längre, att det är dags att få leva sitt eget liv igen? Det blir inte lättare med en svindyr och känslosam ceremoni i bagaget, som då skall få symbolisera det ultimata misslyckandet, ur vårt samhället sett. Men jag har också en annan syn på kärlek än att den skall befästas med svårbrutna löften. För den jag älskar kommer jag alltid göra mitt yttersta, för att göra den personen lycklig och där ingår vetskapen om att det inte alltid är jag som bäst kan ge honom det. Du har fortfarande gott om tid att bryta ner vad exakt det är som skrämmer dig och sen är det upp till dig att antingen bita ihop, alternativ att ni pratar om hur ni kan lägga upp bröllopet så att även du känner att kraven minskar. Vad gör det om du gråter? Om någon gör dig så lycklig att det väller över, så bör den personen känna sig så uppskattad och älskad och du kan stolt sträcka på dig i vetskapen om att du klarar något som många människor skulle behöva klara av, men inte lyckas med. Nämligen att hantera sina känslor och inte bara stapla dem på hög någonstans i väntan på den stora explosionen.